Idag fick jag ett oväntat brev från Sveriges Radio P4. Jag har blivit utvald att delta i juryn för Svensktoppen (förmodligen tillsammans med en miljon andra svenskar, men ändå). Vilken ära! Genom att samarbeta med SIFO har de försökt säkerställa att hela landet ska bli korrekt representerat i röstningen. "Ung som gammal, du är lika viktig för att kunna spegla hela Sveriges musiksmak". Det låter ju som en bra plan.

Det som föranleder det här blogginlägget är inte metoden eller syftet, utan materialet. Det finns 15 låtar att rösta på. På vilket sätt har dessa någonting att göra med det svenska folkets musiksmak? Jag vet att det är en nationalistisk tävling, men det finns bra svensk musik. Av dessa 15 låtar är 14 direkt vidriga. Endast Mando Diao-låten uppnår någon sorts verkshöjd, trots att den låter som någon trött repetition av popmusik vi hörde för 15 år sedan. Cajsa Stina Åkerströms ballad skulle kunna vara vinjettmusik till Rederiet, Jonas Gardells visa är uppenbarligen ett skämt, Kent låter precis som de alltid har gjort (platt och krystat)... Det mesta på listan är inte ens värt att nämna vid namn. Hur hamnade dessa låtar på en topplista? Baseras det på försäljningssiffror ligger den kulturella medvetenheten i Sverige på sin dödsbädd.

Jag vill ändå rösta, frågan är bara hur... Det är ju meningslöst att försöka rösta ironiskt, då listan i sig är ett skämt. Jag kan placera Mando Diao på första plats, men sen? Kanske kan jag basera mina val på vilken grad av illamående de olika låtarna framkallar.

Uppdatering: när jag idag går in för att rösta är listan en annan, vilket innebär att jag måste stå ut med fem nya, och troligtvis värdelösa, utmanare.